Mathilda

man tror att man mår bra . att man gått vidare . att det egentligen inte spelade så stor roll . att det inte hade någon riktig betydelse och att allt så småningom blir som vanligt igen . men efter ett tag så slår det en . vid en viss tidpunkt så inser man, att man inte bara kan låsa in allting i en låda och hoppas på att allting ska lösa sig självt . det kommer som en stor tsunamivåg som väller sej över en och man är helt plötsligt fast . fast i det man en gång bara skjutit förbi sej utan att någon gång riktigt hantera . man inbillar sej själv att man är okej, så bra att man själv börjar tro på det . ingen märker något . ingen vet . man vet knappt själv . vad man ska göra för att faktiskt komma upp på banan igen . vad är det som krävs ? om det bara vore så enkelt som att spola tillbaka tiden till då det faktiskt var bra . pausa och aldrig klicka på play igen .