Mathilda

"Livet är inte alltid en dans på rosor. Det är sällan då allting går som man vill. Då allting går precis som planerat. Ibland känns det som att man bara vill ge upp allt. Då benen inte orkar lyfta en längre. Man vill bara falla ihop som en tung sten och landa på den hårda marken. Aldrig mer resa sig upp. Det kan kännas som att man vandrar uppför ett berg som aldrig tycks ta slut. Man kommer aldrig fram. Det tär på krafterna och tillslut så orkar man inte. Man ser inte längre sitt mål. Man minns inte varför man valde att utsätta sig för den långa vandringen.

Ibland känner man sig osynlig. Oduglig och oälskad. Som om man vore den mest ensamma personen på jorden. Varje sekund känns som 100 knivhugg. Varje minut är en kamp och dagarna tycks bli till en evighet. Man gråter sig till sömns om kvällarna och natten bli den mest smärtfyllda tiden på dygnet.

Man tror inte att någon förstår. Att det aldrig varit någon annan som genomlidit det man själv går igenom. Oron i kroppen gör det svårt att koncentrera sig och tankarna snurrar omkring i huvudet likt torpeder. Men det finns ingen som kan ge dem ett svar.

Det är svart. Likt ett stort hål som gestaltar den sorg och smärta man känner. Ångesten tynger som en sten i bröstet. Allting inuti en har gått sönder. Som om någon krossat ens hjärta i tusen bitar och sedan trampat på det. Det dyrbaraste i livet man hade har försvunnit.

Att ständigt få kämpa för att bara hålla sig ovanför ytan. Hur man än försöker sjunker man bara djupare och djupare... Och det verkar aldrig ha ett slut.

Man tror att det aldrig kommer gå över. Att värken i kroppen aldrig kommer försvinna. Att det inte finns något annat sätt att få bort smärtan än att ta sitt liv. Låta kroppen förmultna till jorden och låta själen förföras någon annanstans. Långt bort."

Av: Mathilda Gustafsson