i torsdags var jag på begravning för att säga farväl till världens finaste farmor .
allting var hur fint som helst men samtidigt så hemsk på samma gång . jag tror inte det var förrän då jag faktiskt insåg att hon var borta .
men varje gång solen skiner genom fönstret, eller när den första snöflingan landar på marken så vet jag att du finns där, hos mej, som prästen sa .
vila i frid .