under tidens gång så förändras alla på många olika sätt .
och det mest skrämmande är ifall man förändras så pass drastiskt att man själv inte ens vet vem man är längre .
nu ska jag vara helt ärlig och erkänna att min blogg har blivit som en slags tillflyktsort för mej . jag skriver endast om det bra som händer mej och stänger ute allt det andra . som egentligen alla säkert har upplevt själv någon gång och som är helt normalt, men också det som ingen vill läsa om.. som inte jag vill skriva om .
men ibland klarar man inte av att vara glad när man egentligen mår jättedåligt . att le fast det gömmer sej tårar i ögonen . att fortsätta stå upp fast man bara vill falla till marken .
om jag inte hade haft alla mina kompisar . hade jag antagligen aldrig varit där jag är nu .
man märker vilka som ställer upp när allt är skit . vilka som fortsätter att umgås med en fast man är den tråkigaste personen i världen att vara med på grund av omständigheterna . vilka som finns där när man behöver prata, gråta och skratta .
ni vet vilka ni är..